julia

jag kan ofta få för mig att saker och ting är på ett vis som egentligen är raka motsatsen till vad verkligheten egentligen visar. jag vet inte, men jag får för mig att det är det som brukar kallas hoppet. det är något inom en som säger att det är såhär det är, fast egentligen är det bara så man vill att det ska vara. efter mycket om och men så inser man verkligen att allt man trott och hoppats på varit fel. jag tror att allt handlar en hel del om att ge och ta hela tiden. det är nästan alltid så att det är något som inte stämmer överns med bilden man målat upp och då blir man ofta osäker och skäms lite över att man trodde att en själv skulle kunna få allt det där som alla andra redan har. jag vet inte, men jag tror att i grund och botten handlar mycket om respekt. både för en själv och andra. man måste ha självinsikt och lite verklighetsuppfattning innan man sätter upp dom stora målen och önskningarna. för det är då, när man en dag vaknar upp och ser att ingenting är som man någonsin trott att det skulle vara som men kan begrava sig i självömkan och svåra tankesätt. alla ska ha rätt att känna så, absolut, men det gäller ju på sätt och vis att lära sig att förebygga det. jag vet inte, men efter alla dessa gånger jag nästan sökt problem och anledningar till att få vara ledsen är bara för att jag insett att ingenting är som jag trott. självklart ska man vara naiv för annars klarar man inte av något alls, men det gäller bara att veta när det är dags att sluta drömma, för vi alla har en verklighet att samsas om.


"Det finns blott en väg till lycka, och det är att upphöra med att bekymra sig över förhållanden som det inte står i vår makt att förändra."