julia

jag blir så sjukt irriterad på min pappa när vi sitter och diskuterar saker och han har fel och vägrar erkänna det. tillsist börjar han bara garva och går därifrån. hur kan man inte ta att man har fel? jag fattar inte grejen. är det för att jag är ett barn som det är så motigt eller handlar det om värdighet på något sätt? ärligt talat skiter jag i vilket för båda delarna gör mig lika arg. jag brukar oftast ge mig i slutändan men det han kan han ju glömma denna gång, surgubbe.

nu ska jag klicka runt och försöka hitta en söt klänning till skolavslutningen, vit förstås. ska ringa lisa och be henne följa med ut på en prommis sen också innan jag får frispel här hemma. greys kl. 21.00, grymt.