julia

det är en söndag. precis som alla andra söndagar har jag ångest. det är en sån där känsla som börjar nånstans långt in i mitten av magen och vrider sig runt upp igenom alla mina muskler och blodådror. letar sig upp till lungorna och vidare upp i huvudet. sprider sig neråt i benen så jag har svårt att göra annat än att ligga eller sitta. det är en sån där genomborrande känsla som gör att det känns som om hela världen faller ner på bara mig. hur jag ska bota denna ångest är olika. helst vill jag hoppa in i en taxi och åka hem till oskar och lägga mig i hans säng och aldrig gå upp. istället väljer jag alternativ b, kolla på film och äta chips och dip tills jag måste spy. då sätter sig ångesten på ett annat ställe, eller den antar iallafall en annan form. imorgon är det första dagen på den 6:e veckan innan det är jullov. jag ska överleva. jag måste överleva. hörde på radio något i stil med att 14-22åringar är de vanligaste offren för höstdepression. jag tror min tur har kommit nu, lite senare på hösten än vad det varit alla andra år. eller så är det bara typ, pms.