julia

shit. den där känslan i magen att, nej nu kommer jag förlora något jag tycker om är milt sagt obekväm. jag blir som stelfrusen varje gång den smyger sig på. försöker slingra mig runt den men den sväljer mig ju med hull och hår. då vill jag helst lägga mig i fosterställning i mammas famn och gråta skiten ur mig. istället brukar jag göra det i min ensamhet. klandrar mig själv och hittar fyrtiotvåtusen olika saker jag gjort för att få det att bli såhär. jag inser att jag aldrig kan klara mig utan det, att det är en livsnödvändighet och att om jag skulle mista det skulle mitt hjärta gå sönder. sen får jag för mig att kämpa för det och då löser det sig i slutet. men känslan att man kanske kan förlora något man håller av gör en ju illamående.

i alla fall. hejhejhej. jag mår bra. längtar till lovet. ett prov att ta mig igenom. sen har jag en vecka att göra vad jag vill på. äta för mycket chips och dipp. sova alldeles för länge. pussa oskar alldeles för många (men också alldeles för få) gånger. gosa med tyson. köpa nya kläder. äta kebab. kolla på x antal filmer. dricka chaite och gosa under täcket. bara.fyra.dagar.kvar.