it's not impossible.
jag berättade aldrig för dig hur rädd jag var varje gång du stängde dörren och gick. mitt hjärta började genast klappa hårdare som om något var på väg att hända. jag var helt övertygad om att nu är det över. det är slut. jag kunde inte tänka klart. det blev så jobbigt att andas. jag såg allt vi hade kastas fram och tillbaka för att sedan bara lösas upp och försvinna. jag tänkte alltid att jag inte var klar här. med oss. vi var inte färdiga än. och någon slags övertygelse om att du faktiskt kände samma sak. jag var så orolig över att behöva se dig gå vidare medan jag skulle få kämpa för att ens hålla mig kvar. ibland så grät jag tysta tårar. för det mesta var jag bara tyst. och jag plågade mig själv så många gånger fastän jag inte ens gett upp hoppet. du kom alltid igen. öppnade samma dörr och stod där som om du inte gjort något annat. jag berättade aldrig hur lycklig jag blev varje gång du kom tillbaka.
Kommentarer
Trackback