ge mig nått som känns.
jag var på radiumhemmet idag. där sitter det cancer i väggarna. det smyger i korridorerna och gör luften kvävande tjock i hissarna. den får händerna att fuktas och munnen att bli torr. där är läkarna lugna, oerhört vältaliga och fantastiskt duktiga. där går hoppet på lina och skratten är alldeles alldeles för få. det var ångest och sorg som man kunde ta på. det var så det kändes i alla fall. att vara där. jag hoppas att jag aldrig mer behöver komma dit och jag önskar att någon aldrig skulle behöva ligga där. men det behöver många och å andra sidan är det så jävla bra att det finns. det var ganska bra idag i alla fall. det kändes som om det var på väg åt rätt håll men samtidigt så famlar vi bara i en så jävla läskig ovisshet.
Kommentarer
Trackback