julia

med tiden så lär man sig att förhoppningar bara är en annan formulering av stundens lycka. man lär sig att acceptera det som händer. men ser igenom förhoppningarna. man kväver dom. stryper varenda blodkärl som tillför det med syre. i början så är det jobbigt. rena helvetet faktiskt men efter hand så gör man det automatiskt. till slut så slutar man att ens notera det. man lär sig att värdera vad som väger tyngst, total lycka för en stund eller det som pågår i en mindre evighet. jag har nog för länge sedan slutat hoppas och förvänta mig saker. varför ska man egentligen plåga sig själv när man vet att utgången blir exakt densamma gång efter gång efter gång? jag finner mig istället i situationen. skakar av mig det. stryper venerna. kväver kappilärerna. att acceptera ett nederlag för sig själv är värdelöst. det är lika jobbigt varje gång man lyckas svika sig själv. lura sig själv. hata sig själv för man gått på det. just därför lär man sig att se förbi alla önskningar och fokuserar på en utsikt som är rimlig. man låter det inte komma nära. sen när man sover kan man ta itu med det. men man måste bara sluta tråna efter stundens lycka.