who needs a heart when a heart can be broken?
vi sitter mittemot varandra. en sådan öronbedövande tystnad. små, lugna andetag. suddiga blickar. blundar och räknar de sekunder som lika gärna kunde vara timmar. så ser vi in i varandras ögon. och så skäms vi. för att vi är där och pillar i fogarna och skrapar på lacken igen när vi vet om vad det gör med oss. det är så jävla vårdslöst att behandla hjärtan på det här sättet. inte minst sitt eget. helst inte det man har i sina händer. vi har gjort det här så många gånger förut och brinnande tårar bakom ögonlocken kommer inte ändra på något. inte den här gången heller. man ska inte pilla bort sårskorpor för det blir fula, fula ärr. vi har så många nu att fingrarna inte räcker till. och så plötsligt skiter vi i allt. jag torkar tårarna och somnar av utmattning med huvudet på ditt bröst. tre veckor senare ser vi en liten spricka i kaklet, den är minimal men jo, vi får in en kil där om vi verkligen gör vårat bästa och slår hårt. och vi gör det så gärna. fast vi vet att det kommer. skammen, hjärtvärken och tårarna. vi sitter mitt emot varandra för att sedan skita i allt, för att några veckor senare sitta där igen. och igen. och igen. och ändå älskar vi så högt att man nästan får svindel. och vi frågar oss aldrig varför.
throw my heart out.
det här med att leva i en enda stor ledsenhet. herregud. man blir så trött. och så går man och väntar ett tag, skrattar där emellan för att hålla i gång leendet och så slutar det igen med att man gråter lite innan man somnar eller medan man borstar tänderna eller diskar blytunga kastruller på jobbet. det här jävla livet sätter oss på plats och vi stannar lydigt kvar och väntar, på spänn. hela tiden på spänn, hundra procent närvarande och beredda på att nu, nu är det på riktigt. om det här brukade vara skärselden så är det helvetet nu. ledsamheten i ögonen hos alla andra, det är ju den som gör ondast. stickorna i hjärtat och hopplösheten i andetagen hos dom man älskar allra mest. sig själv skiter man alltid i att rå om men när det är omöjligt att ens trösta andra så ja, då vet jag inte vad jag ska göra. man skrattar emellanåt, gråter hejdlöst ganska ofta, somnar så trött och vaknar tröttare. och så accepterar man att så här är ditt liv just nu. det blir bättre sen nån gång men just nu får du bara finna dig i det även fast du helst skulle slippa.
first you say you love me, then you act like you never did.
"det här blir bäst för oss båda" sa han.
"inte fan blir det bättre för mig i alla fall" tänkte hon och fick ta stöd mot husväggen för att inte falla ihop. på samma gång såg hon ryggtavlan på den hon älskade försvinna runt hörnet och aldrig mer komma tillbaka.
vi har ett slut att vänta oss.
du satt med benen dinglandes i luften. ett par smutsiga converse satt på dina fötter. vänstorskon hade ett hål i sig. det kom rök när du andades för även om snön var så gott som borta var inte våren här än. stenmuren under dig var kall men du kunde inte gå därifrån. inte nu, inte än. inte medan han grät. något var på väg ur din mun, ett ord, kanske en tröst men det fastnade någonstans i stämbanden. de ville inte släppa i väg något som kunde göra honom illa. scenen som utspelades var som i den larviga kärleksfilmen ni hyrde en gång. du hade slagit händerna för ansiktet och skrikit "men så där går det ju inte till, jag skäms, stäng av!" och han hade skrattat och menat på att det bara var film. men vad var det här då? så vitt du kunde se var det ju verklighet. du kisade ut i mörkret, fixerade blicken på en flimmrande gatlykta. om inte muren var så satans kall. hur länge måste du sitta här, kommer han aldrig sluta gråta? "du sa att du var kräsen med vem du släppte in, vem du kunde ge så mycket av dig själv till att du tillät dig själv att bli älskad". du rycktes ur din dvala. hans minne var lika bra som hennes. påståendet fick hennes tankar att snurra. "du sa att jag var killen som inte fanns på riktigt. att du skulle hålla mig hårt. aldrig släppa". tystnaden som följde var så tung att man skulle hört en blyertspenna falla. det var torrt som sågspån i din hals och inte en endaste tår hittade ut. du var så genomskådad. han hoppade ner. snörvlade. tittade på dig där du satt och skämdes. hur kunde du veta att han var så sårbar, så liten, så jävla vacker. hans röst darrade. "jag älskar dig i alla fall. du är den finaste jag någonsin träffat. och att veta att du inte älskar mig gör mig illa. och det gör ont i mitt hjärta att behöva radera något magiskt ur mitt liv. men det händer nu. jag gör det nu.". röken var kritvit. tjock. du lyssnade efter pennan som kanske fallit. när du tittade upp hade han gått. muren var så jävla iskall.
visst hade vi varit dom men vi skulle aldrig bli det igen.
klockan var nästan elva. du satt i porten och rökte en cigarett. jag stannade upp innan jag gick in på gården. det hängde i luften. jag skulle just ta ett steg fram när du vände blicken mot mig. såg igenom mig. jag kunde känna hur dina blå ögon vilade på mig. jag tittade aldrig upp. jag hörde hur du började prata. du sa att det var dags nu. det var ingen idé längre. vi hade hämtat allt som fanns att hämta. du sa att hjärtat inte tål hur mycket stryk som helst, att det någon gång kommer säga ifrån. det går liksom inte att ställa krav. paus. jag kände min puls ända ut i fingerspetsarna. vi har varit fina. fantastiska. bäst. men att vi hade fastnat och aldrig skulle komma loss. och att bråken dödade dig. att nätterna alltid var så långa och att du aldrig log ärligt längre. att du grät i duschen och att du slutat svara i telefon. att ensamheten inte var det värsta. det var det påtvingade. att det inte var rätt när det gjorde ont att älska. när hjärtat var så skört. du fimpade. ställde dig upp. gruset knastrade under dina fötter. det går inte att leva på minnen från ljusa sommarnätter och eftermiddagar i sängen. att kärleksbrev och kyssar i nacken inte alltid kan få hjärtat att slå lika hårt. att kärleken behöver något nytt. och sedan vände du dig om och öppnade dörren. du log, dina ögon log. du vet vad jag tycker om dig, jag ringer någon dag. sedan försvann du upp för trappan. klockan var fem över elva. i min värld stod tiden still. jag andades in det som hängde i luften. det förgiftade mina lungor. jag förstod vad som menades med att hjärtat inte tål hur mycket som helst. ett par blå jävla ögon slår sönder en hel värld. du ringde aldrig någon dag.
vi var visst behövda.
vi kan inte ens hålla varandra i handen för att kylan biter oss i fingrarna. du har snöflingor i ögonfransarna och jag har torra läppar. du försöker berätta något men vinden blåser bort dina ord. det svider om kinderna och det gör ont att ens försöka le. jag har en handfull med frågor men det finns inte tid att fråga. vi sitter fast i snöfall och kommer inte därifrån. du tittar på mig genom glansiga ögon. ingen idé att gråta nu, vem kan bära droppar av is? det svider i själen att det vi så länge velat ha bara försvinner framför våra ögon. du stryker med fem kalla fingrar längs min kind. jag försöker svälja klumpen som trycker sig upp i min hals. du säger något men det når aldrig mina öron. det är is i luften som skär sönder dina ord. vi är behövda. av varandra. och vi fortsätter att gå. jag snubblar, halkar, och hamnar efter. jag sträcker mig efter din hand men det går så ont. stormen håller mig kvar. fryser fast mig. och jag hinner aldrig i kapp.
jag du han hon det vi ni dem.
det är så många hjärtan ikväll som kommer lämnas ensamma på en trottarkant. de är fler än dem som kommer känna en annan puls bredvid sin precis innan de somnar. det är en hel del som kommer banka av saknad i natt, i drömmarna och imorgon bitti i samma ögonblick de öppnar sina ögon. flera hundra kommer gå hem ensamma, lite för fulla för att vara en onsdag men ändå överkomligt bara för att inte frysa en kall augustinatt som den här. ett hjärta kommer hitta någon att älska för alltid även om det inte inser det just då. för många kommer sluta slå. och, förhoppningsvis, kommer mångas puls att vara hög för att dem är så lyckliga. ett par hjärtan kommer spy i en taxi. ett hjärta kommer råka såra sitt närmsta. alldeles för många hjärtan kommer att blöda. och andra kommer minnas ikväll som den kvällen hjärtat gick från att ha varit krossat till helt. allihop kommer i alla fall att dunka i natt. vare sig det gör ont eller inte. så många liv. på en natt. som ändras. som gråter. som hoppas. som skriker. som plågas. som krossas. som slår. hjärtan. det är ju faktiskt vi.
en tisdag. eller torsdag. måndag. någon dag.
du luktar shampoo. ditt hår är fortfarande fuktigt. du duschade precis innan du kom hit. mitt rum är varmt trots att jag har öppnat fönstret så mycket det går. du klagar lite, tar av dig t-shirten och säger bestämt att här kan man inte vara. jag ligger i sängen och tittar på dig. ler. du sköljer ansiktet med iskallt vatten. det blir kallt mot min hals när du lägger dig bredvid. ditt skäggstubb kliar mig när du kommer nära och vill pussas. du måste raka bort det. jag ska lovar du. du dricker loka citron, en hel flaska själv om du nu ville. du hänger upp din skjorta på galgen för att du minsann ska ha på dig den imorgon också och sedan lägger du dig alldeles bredvid. jag kramar dig, håller om dig. tänker aldrig släppa. du pussar mig. en gång. två. jag pussar dig. så enkelt som det här. det bästa jag vet. du. bara du.
.
igår läste jag saker som gjorde ont ända in i min själ. det är det som är det läskiga med sanningen, att den känns så jävligt även om det har gått många dagar sedan det faktiskt hände. man kan bara genom ett par få ord påminnas om sådant man inte tänkt på sedan år tillbaka och på en halv sekund så är man där med samma smärta i bröstet, samma problem och svidande tårar. tänk hur mycket man klarat sig igenom egentligen. man borde tro mer om sig själv. tycka bättre om. fast det är så svårt. jag bäddar in allt. skriver allt i en bok. slår in i små paket. stänger in i lådor och knuffar under sängen. låser in på vinden och gömmer allt i källaren. sen en dag finner jag det igen och får små nålstick i mitt hjärta. men det är okej. för jag överlever. jag har gjort det hittills. jag kommer göra det igen.
när en stjärna slocknar.
vi gråter inte mer. det finns ingen plats för sådant. vi accepterar det som händer. bearbetar rädslan, sorgen, lyckan och skratten utan vidare eftertanke. vi har inte tid att fundera över vad vi kunde gjort annorlunda och vilka ord vi borde hållt inne och vilka strider vi kunde stoppat. vi kommer vaggas till sömns ikväll och matas med en morgondag som häller i oss nya minnen. vi kommer dansa till sångerna vi skrivit och lydigt förneka känslorna som får oss att, om så bara för ett ögonblick, stanna upp och andas. nålarna i våra hjärtan kommer vridas om men ingenting kan göra ondare än sanningen. sedan kommer vi ta oss vidare, lite modigare och lite dummare. och allt som varit lämnar vi bakom oss och tar emot sådant vi inte känner till.
i natt vill jag gråta och tänka efter. inte ta emot en ny dag utan leva kvar i sådant som jag vet om.
more than seven hours.
samma procedur varje ensamma kväll. saknar dina händer och dina andetag. ditt skratt och ditt eviga tjat om fotboll. dina ryckningar precis när du somnat och ditt dreggel på mina kuddar. att snosa in mig i ditt hår i nacken (som du klippt bort nu) och rita hjärtan med fingertoppen på din axel. dra åt mig täcket och ta i för kung och fosterland för att knuffa in dig mot väggen. saknar ditt mummel i sömnen. gå upp mitt i natten för att ta ett glas vatten och krypa ner bakom din varma rygg och värma mina iskalla fötter mot dina ben. saknar när du omedvetet lindar in dina fingrar i mitt hår. lägga mig med huvudet på ditt nyckelben. saknar när du tar min hand mitt i natten och dina armar som klamrar sig fast runt mig när jag ska gå upp. jag vet att jag skrivit det tusen gånger förut men jag är förjävlig utan dig. faktiskt. sover sämst gör jag också. när vi blir stora vill jag i alla fall att vi ska sova i samma säng varje natt. tänk vad lyxigt.
får jag lov?
jag minns inte vad jag tänkte innan jag gick hemifrån. jag minns inte vad jag tänkte när jag kom hem igen. när tiden går så sakta att det känns som någon tryckt på paus. sommarregn som brukar vara varmt var just den dagen iskallt. det luktade blöt sand. vattendropparna slog emot asfalten. varför kunde inte solen ha gjort allt mer verkligt. som en dålig kärleksfilm där en kyss löser allt i slutet. och sekunderna måste ha rört sig utan att jag märkte. och jag skar dig i miljontals bitar. och jag kunde inte gråta för att jag var så rädd. du varken förstod eller förlät och jag var så nära att kräkas när du lämnat mig i juliregn och skam. fast det egentligen var jag som lämnat dig. mitt hjärta gör så ont när jag tänker på dig då. hur du satt med huvudet i händerna. jag vill springa tillbaka och slå till mig själv. skaka om mig själv och skrika. du skrek aldrig på mig. det gör du fortfarande inte. som en dålig kärleksfilm på paus. fast ingen kyss i slutet. jag hatade mig själv då och jag hatar fortfarande mig själv då. jag hade världens finaste hjärta i mina händer som jag krossade under världens längsta minuter och på något mirakulöst sätt fick en andra chans. förstår ni då hur fint det där hjärtat är? glöm juliregn och blöt sand. glöm miljontals hjärtskärvor och suddiga minnen. jag är gärna med i en dålig kärleksfilm med en kyss som löser allt i slutet. bara jag får vara det med dig.
vi ska inte oroa oss för det som kommer.
vi sitter på berget i svanviken. några båtar lägger till vid bryggan runt hörnet. det är mitt i sommaren. det har regnat hela dagen men berget är ändå torrt. vi båda har jeans på oss trots att klockan inte är mer än sju. du brukar aldrig kunna sitta stilla speciellt länge men nu var din otålighet som bortblåst. man måste sitta stilla för att få napp, tydligen. själv var jag inte speciellt intresserad utan jag var mer koncentrerad på att titta på dig. känna mitt eget hjärta klappa i bröstkorgen bara av att sitta så nära dig. du svor tyst när flötet försvann under ytan och kom upp med en tom krok. fortfarande lika lugn och samlad. du är så jävla underbar. ditt hår var ganska långt då. det lockade sig i nacken. jag minns att du luktade sådär gott som man gör på landet. av shampoo och sommar. och något mer. du. det skjuter som små pilar utav lycka igenom hela mig när jag tänker på dig. sedan tappade du en abborre på min fot. skrattade. jag grimarserade. men fortfarande lika lugn. jag har sagt förut att jag fascineras av dig. du är en sådan människa som aldrig gör någon illa. jag älskar dig för det. och för miljontals andra anledningar också såklart. önskar vi kunde ta en promenad ner till svanviken ikväll.
another ditch in the road, you keep moving. another stop sign, you keep moving on.
jag vill gräva i arkivet och hitta hemgångar under sommarnätter med för korta shorts och en glömd tjocktröja. en 50 cl cola och en cigarett på bryggan i gamla stan. timmar under täcket och tätt ihopslingrade ben. tårar som inte syntes och hulkningar som inte hördes i ett varmt juliregn. löften som svek och tröstlösa försök. en knytnäve i en cementvägg och trasigt knä. karma. jag vill gräva fram brännheta kyssar och en magkänsla som skrek "du vill visst". bultande hjärtan och nervösa tankar. felsagda meningar och längtan. en söndagseftermiddag med nerdragen rullgardin. näsa mot näsa. drunkna i ett par blå ögon. undra var loven tog vägen och bråka så att hjärtat blir med skavsår. säga fula ord för att i nästa sekund ta tillbaka dom. gråta och klottra dagboken full med förlåt. få snö innanför tröjan och pussas trots att läpparna redan svider av kylan. klaga på att tiden aldrig räcker till och sitta ensam en fredagskväll och missförstå varandra. ligga och fnissa fast klockan är för mycket. kolla på fotboll och låtsas vara intresserad och slockna efter en kvart. det här är ungefär en tusendel av det som står om oss i vårt arkiv. man ska aldrig låsa och glömma bort det som hänt. det är så fint att minnas ibland.
we tried. did we made it? can we push it any further?
det var en kväll i somras. vi skulle åka hem. på varsin cykel. du cyklade alldeles för nära och jag bad dig om och om igen att cykla åt sidan. jag ville inte trilla och skrapa upp knäna eller ha sönder min nya klänning. sanningen och säga så är jag värdelös på att cykla. du fortsatte cykla alldeles jättenära. "varför ska jag vara långt ifrån dig när jag ändå kan vara så här nära?". det kom en trottoarkant och jag bromasde och klev av. ledde cykeln över kanten. så dåligt är jag på att cykla. jag hörde dig skratta där framme. det pirrade i magen av det där skrattet. du fortsatte att cykla alldeles nära och jag fortsatte ha panik över att jag när som helst kunde slira till och falla av. "koncentrera dig på vägen bara. ingenting annat." lätt för dig att säga när du inte visste om att mina händer darrade av kärlek. halvvägs hemma hoppade vi av och ledde cyklarna sista biten. du tog mig i handen. "se, du har ju knäna i behåll, tack vare mina tips." jag nickade. "hela jag är i behåll, tack vare dig" tänkte jag. men sa inget. jag bara nickade. och log.
han gav nog aldrig upp.
en man satt mitt emot mig på tunnelbanan idag. han höll en klarblå påse i famnen. han höll den tryckt mot bröstet. där i låg hans hjärtas alla skärvor. han log mot mig när jag satte mig på sätet mitt emot. det var inget glatt leende. det var ett sorgset leende. ett sådant där uppgivet hej-jag-orkar-inte-mer-leende. han hade ont i hela kroppen. magen var ständigt knuten och ögonen var rödsprängda av för många nätter med för lite sömn. vi åkte genom en tunnel och hans blick nådde min i fönsterrutan. jag vet inte om han var medveten om att han grät. tårarna rann i alla fall. han höll krampaktigt i påsen. knogarna blev vita. han såg på mig som om han visste att jag visste. i min hjärna såg jag honom sitta med sin telefon i handen på golvet i sitt sovrum. jag såg hennes tandborste ligga kvar i badrummet och hennes skor stå kvar på hyllan i hallen. jag såg honom ångra allt han inte sa och allt han inte gjorde. jag såg honom vrida sig i sängen och gråta i hennes kudde. han såg på mig igen. han var så svag att han knappt kunde hålla blicken stadig. han kliade sig i håret och lutade huvudet i handen. påsen höll på att glida ur hans grepp och falla ner på det smutsiga golvet. han fångade den i sista sekund. jag följde varje rörelse han gjorde. han led i tystnad. han hade ett hål i sitt bröst. han ville skrika rakt ut. han hade kunnat gråta så att han skakade. men han tog det sista han hade och förblev samlad. när tunnelbanan stannade log han emot mig igen. nu mer ett det-gör-så-jävla-ont-men-jag-klarar-mig-leende. sedan tog han sitt hjärta och gick av.
isen smälter alltid i slutändan.
det här är inte verkligheten men inte heller en dröm. vet inte vad som skaver. det är kärleken i sig som smärtar. det är inte ensamheten som skrämmer. det är ovissheten. lyckliga slut brukar inte få en att gråta. det är lite som att hugga i sten. ge så mycket. få så lite. luften är alltid så tung att andas. värk är inte något att vänja sig vid. det är som gift som åker genom artärer och vener. hoppet är det sista som lämnar en. nej. det är det första, annars skulle det aldrig gör så ont. ljug istället. kanske finns det hjärnspöken. kanske finns det hjärtan som aldrig lider. tårar ses alltid som bristande bevis. okej, svaghet är alltid en nackdel. oavsett. det sliter allt i stycken. raserar alla byggen. bryter alla löften. förlåt är inte längre plåster på såren. själsfränder brukar inte skiljas åt. normalt sett. tror inte det var på riktigt. viska hejdå. gå. gå. vänd dig om. vinka. och gå. snälla.
draft.
jag tänkte på dig igår.
jag tänkte på alla gånger jag lovat mig själv att inte sitta i din port och vänta på att du skulle komma hem. jag minns längtan. jag tänkte på när du sa att ingen fick dig att le som mig och jag minns när du bad mig att aldrig komma tillbaka. jag tänkte på alla de gånger jag skrikit ditt namn i sömnen och väckt mig själv. jag tänkte på hur du brukade säga att det är svårt att klara allt ensam och hur du alltid var noga med att se till att jag somnat innan du själv gjorde det. jag minns de dagar som kändes som år och de nätter jag skakade mig till sömns och vaknade med samma eviga hål i mitt bröst. jag tänkte på då jag trodde jag såg dig överallt och de gånger jag råkade säga hej till fel kille. jag minns hur jag kunde bryta ihop vid middagsbordet när vi åt lasagne för jag visste hur mycket du hatade det. jag tänkte på all avsky jag känt för mig själv och allt hat jag sparat dig. jag tänkte på vår första kyss och undrade om någon kyss skulle komma att bli lika perfekt. jag minns alla kvällar jag legat och stirrat mig blind på min telefon i hopp om att du skulle ringa. jag tänkte på de gånger vi bråkade och alltid slutade gråtandes. jag minns dina andetag precis när du somnat och ditt gnäll då du ätit för lite. jag tänkte på kvällarna vi brukade ligga tysta och kvällarna vi brukade skrika på varandra. jag minns mina försök till att leva vidare och jag minns de gånger jag övervägde att aldrig mer resa på mig. jag tänkte på första gången vi sov tillsammans och hur vi låg och pratade tills det blev morgon. jag minns allt.
och bara så du vet, jag tänkte på dig igår.
jag tänkte på alla gånger jag lovat mig själv att inte sitta i din port och vänta på att du skulle komma hem. jag minns längtan. jag tänkte på när du sa att ingen fick dig att le som mig och jag minns när du bad mig att aldrig komma tillbaka. jag tänkte på alla de gånger jag skrikit ditt namn i sömnen och väckt mig själv. jag tänkte på hur du brukade säga att det är svårt att klara allt ensam och hur du alltid var noga med att se till att jag somnat innan du själv gjorde det. jag minns de dagar som kändes som år och de nätter jag skakade mig till sömns och vaknade med samma eviga hål i mitt bröst. jag tänkte på då jag trodde jag såg dig överallt och de gånger jag råkade säga hej till fel kille. jag minns hur jag kunde bryta ihop vid middagsbordet när vi åt lasagne för jag visste hur mycket du hatade det. jag tänkte på all avsky jag känt för mig själv och allt hat jag sparat dig. jag tänkte på vår första kyss och undrade om någon kyss skulle komma att bli lika perfekt. jag minns alla kvällar jag legat och stirrat mig blind på min telefon i hopp om att du skulle ringa. jag tänkte på de gånger vi bråkade och alltid slutade gråtandes. jag minns dina andetag precis när du somnat och ditt gnäll då du ätit för lite. jag tänkte på kvällarna vi brukade ligga tysta och kvällarna vi brukade skrika på varandra. jag minns mina försök till att leva vidare och jag minns de gånger jag övervägde att aldrig mer resa på mig. jag tänkte på första gången vi sov tillsammans och hur vi låg och pratade tills det blev morgon. jag minns allt.
och bara så du vet, jag tänkte på dig igår.
och vi viskade tills orden tog slut.
jag är ledsen.
jag har ont i kroppen.
i huvudet.
i själen.
i hjärtat.
jag vill ingenting.
och absolut allting.
jag har sagt hejdå.
till hoppet.
till längtan
till mig.
jag vet inte var jag är.
eller hur jag kom hit.
och är så jävla trött.
på dig.
på det här.
på att kämpa.
jag är bara ledsen.
jag har ont i kroppen.
i huvudet.
i själen.
i hjärtat.
jag vill ingenting.
och absolut allting.
jag har sagt hejdå.
till hoppet.
till längtan
till mig.
jag vet inte var jag är.
eller hur jag kom hit.
och är så jävla trött.
på dig.
på det här.
på att kämpa.
jag är bara ledsen.
middleoftheevningbullshit
i fall du undrar så sköt jag rädslan med tre skott i magen
jag knep ihop mina ögon det hårdaste jag kunde
bet mig i läppen
hatade
förbannade mig själv och min tunna själ
slog mig själv hårt på insidan
fångade ångesten
igen
jag har tappat taget om allt på riktigt nu
förtjänar inte en till chans
glömt mig själv
nånstans
.
.
.
.
.
jag sköt fan rädslan i magen. och ändå sitter den kvar som berg. tränger in i varje springa och öppen söm. river mig i tusen bitar. sliter mig i elvahundra stycken. plågar mig. älskar mig. hatar mig. jag sköt den fan i magen. och ändå är den kvar och förstör mig. förlåt.
jag knep ihop mina ögon det hårdaste jag kunde
bet mig i läppen
hatade
förbannade mig själv och min tunna själ
slog mig själv hårt på insidan
fångade ångesten
igen
jag har tappat taget om allt på riktigt nu
förtjänar inte en till chans
glömt mig själv
nånstans
.
.
.
.
.
jag sköt fan rädslan i magen. och ändå sitter den kvar som berg. tränger in i varje springa och öppen söm. river mig i tusen bitar. sliter mig i elvahundra stycken. plågar mig. älskar mig. hatar mig. jag sköt den fan i magen. och ändå är den kvar och förstör mig. förlåt.