you always see a lot of things but never me.
det här med att vara ledsen är en sådan där känsla som håller sig kvar ni vet. för mig kan jag börja vara ledsen över en sak och sedan är jag plötsligt ledsen över flera. det eskalerar. som migrän. det bultar lite i vänster tinning och plötsligt spyr du som aldrig förr. jag blir utmattad, trött. jag somnar innan tio och det känns som om jag dygnat när klockan ringer åtta timmar senare. jag får små gråtattacker på olämpliga ställen. på bussen i rusningstrafik, i disken på jobbet, på löpbandet på gymmet. ställen där jag har för mycket tid att tänka. och jag är inte den som gråter särskilt ofta ska jag säga. jag skulle till och med kalla mig dålig på det, skulle nog behöva göra det mera. jag känner ju precis som alla andra. det är ledsamt när man har så ont i sitt eget hjärta att man tror att nej, nu orkar jag bara inte mer. men när man ser det på någon annan, när man ser den smärtsämma jävla ledsamheten i ögonen på någon man älskar då vill man ju nästan dö. och så ständigt den här hjälplösheten. otröstlig. jag hatar det. mest av allt hatar jag det. jag föddes till att vara en tänkare, en sådan som överanalyserar varje ord i ett sms eller varje beröring eller blick. oftast till min nackdel. jag är konflikträdd, jag drar mig för diskussioner och känner jag att nej det här kan bli jobbigt så ger jag mig. och ibland så är det himla bra att tänka mycket. men just nu. idag, igår, förra veckan och senaste månaderna har jag bara önskat att min hjärna kunde vara ur funktion. på nödstopp. jag har ingen lust att vara ledsen och ha det runt mig. jag vill absolut inte se sån jävla smärta i ögonen på alla andra. och så tystnaden. den äter mig levande. ibland gråter jag i sängen också. men för det mesta somnar jag direkt och så vaknar jag och känner att jag skulle behöva sova ett dygn till.
ge mig nått som känns.
jag var på radiumhemmet idag. där sitter det cancer i väggarna. det smyger i korridorerna och gör luften kvävande tjock i hissarna. den får händerna att fuktas och munnen att bli torr. där är läkarna lugna, oerhört vältaliga och fantastiskt duktiga. där går hoppet på lina och skratten är alldeles alldeles för få. det var ångest och sorg som man kunde ta på. det var så det kändes i alla fall. att vara där. jag hoppas att jag aldrig mer behöver komma dit och jag önskar att någon aldrig skulle behöva ligga där. men det behöver många och å andra sidan är det så jävla bra att det finns. det var ganska bra idag i alla fall. det kändes som om det var på väg åt rätt håll men samtidigt så famlar vi bara i en så jävla läskig ovisshet.
to die by your side is such a heavenly way to die.
jag har varit på alla humör idag. känt alla sorters känslor. vaknade bakis, dödstrött och illamående. mina ögon var ihopkletade och svullna (jag har ögoninflammation men tänker inte gå till doktorn för det kostar pengar och tar tid jag inte har) huvudet dunkade. ångest. sen var jag hungrig, bakisfnittrig. jag och orre kollade massa soa och slogs lite. eller han slog mig som vanligt. fnittrade. och jag hotade med att gnugga mina inflammerade ögon i hans så han också skulle få inflammtion. sen brottades vi lite till. sen blev jag trött. mina ögon kliade (kliar). sen somnade jag i bilen påväg hem till min bror. åt morotskaka. åkte hem. då blev jag ledsen. det var bara ett par sorgliga minuter. det var skit med allt helt plötslig. jävla cancer. orkar inte hur den tär på alla och förstör. så jävla uppgivet och menlöst, så jävla trött på att det inte kan vara något bra. så jävla pissäckeltrött på det. sen gjorde jag en nachotallrik. mådde illa. men den var god. tog mina chips och gick hem till lisa. där har jag skrattat konstant. åt afv och åt annat. och nu ligger jag här och känner mig ensam, fast ganska bekvämt ensam. jag är lugn men fortfarande lite ledsen. mina ögon kliar som aldrig förr. dom är kletiga. jag är trött efter 7 timmars sömn. fyllesömn är värdelöst. man somnar snurrig, vaknar snurrig, minns aldrig vad man drömt eller när man somnade, vill sova mera men kan inte för man är svettig och mår skit. iaf. imorgon är det söndag och jag ska bara göra bra saker. det bestämmer jag nu. inte pendla så mycket, hålla mig till en känsla tror jag. hoppas att inget händer. skölja mina ögon med koksaltlösning. kanske gå till doktorn men helst inte. en vanlig lördag. kommer glömma bort den. minnet är bra men kort som någon brukar säga. så sant det. godnatt..
9 oktober 2011
jag vet liksom inte vad mitt liv är utan dig. och jag vet knappt hur det var innan du fanns med. jag vet bara att det är som är nu, det som är du och jag, är det bästa jag har. jag skulle aldrig byta ut det mot något. det känns som om tre år inte är länge alls. känns som ett par veckor. inte när jag ligger och tittar på dig ibland och jag har fyrhundra fjärilar i min mage. inte när vi bråkar så man tror att hjärtat ska gå sönder fast vi vet att det alltid alltid blir helt igen. men det är gått tre år och jag är så glad för det. jag älskar dig av hela mitt hjärta oskar. du är världens finaste <3
i said fire.
imorgon har jag jobbat en hel vecka på mitt nya jobb. det känns bra. känns förtjänt med helg på något sätt. hur som haver. tänkte mest berätta att jag fick ett nytt fantastiskt bäddsett idag när jag, mor och far var på ikea. och ett litet bord eller vad man säger till min dator så att den inte ska bli så varm och explodera och mitt liv ska vara över osvosvosv. det är som en sackosäck undertill. faktiskt bra. jag tror f.ö att jag är allergisk mot min mascara. det kliar som in i helvete i mina ögon. så därför la jag ner för mycket pengar på en ny. hoppas att problemet skall bli åtgärdat. och herreGUD vad jag är trååååååååååååkig. förlåt men jag är trött. min kropp har inte ställt om sig till att gå upp sex alla dagar i veckan än. nu ska jag sova. ska bli fett. fett skönt. heidå.
bara ord.
"- jag dör innan livet blir grått, säger hon.
- livet blir grått när du dör, säger han."
"- du måste få fram det ledsna så det kan försvinna.
- men vad ska jag göra? när jag kommer till en viss punkt tar det slut, blir det bara stumt.
- men vad ska jag göra? när jag kommer till en viss punkt tar det slut, blir det bara stumt.
- det gäller att hitta in, det är det som är det svåra. du lägger ner så mycket energi på att hålla det stängt.
- jag är rädd för att det aldrig ska sluta om jag väl öppnar."
"till början finns alltid valet att vara ensam. sedan blir det inte ett val längre. när slutade det vara ett val? vad är det i mig som har slutat att välja dig, som istället har flyttat in i dig så att jag måste vara med dig för att kunna vara med mig själv?"
"- när vet man att det är slut?
- kanske när man känner sig mer kär i sina minnen än det man har framför sig."
"den som inte griper kärleken medan det finns tid riskerar att förlora sin själ för evigt."
(från den här och den här boken)
(från den här och den här boken)
fram och tillbaka. vi åker fram och tillbaka.
ikväll har jag gråtit. inte så mycket men tillräckligt. det är en sådan vidrig kväll, en riktig sådan där jävla kväll. jag grät till zozo. grät till lite musik. grät lite till livet, sanningen, verkligheten, orättvisan, skiten. det som förstör så jävla mycket. åt jävla pissskithorcancer och allt vad det för med sig. hur det äter sig igenom allt, karvar sig igenom varenda hål och springa. spränger alla murar och bränner alla broar. hur det äcklar oss alla och hur det gör oss ofattbart maktlösa. hur det gör att man börjar räkna dagar och planera. varför får aldrig folk det de förtjänar, både framåt och bakåt? varför ska ens hjärta behöva hoppa ur led gång på gång på gång. det här jävla livet alltså. ibland har man ju bara ingen lust.