slowly drifting.
Hooooola!! Vilka jäkla sommardagar alltså, gör det svårt att vara grinig. Har spenderat typ hela dagen (och gårdagen och i fredags och torsdags osv osv osv.) på balkongen med att plugga, tenta på tisdag så det var bara att köra på. Tråkigt ändå, hade hellre legat och solat hela dagen förstås men jag fick med mig Oskar på en promenad på em. så fick både sol och rörelse på fläsket hehe. På tal om fläsket så började jag och Oskar sex veckor utan godis, läsk, skräpmat, chips osv. och på tisdag har det gått en vecka. Tror inte jag varit utan cola såhär länge nånsin i mitt liv, typ det jag varit mest sugen på nu i helgen. Anledningen till detta är lite oklar från min sida men jag hoppas väl att det ska gynna min träning lite grann. ÅH förresten, jag sprang en mil i torsdags!!!!!! Alltså, trodde aldrig att jag skulle orka, har gjort det typ en gång förut när jag spelade handboll. Så jävla najs känsla alltså att klara en omöjlighet.
Oskar förhörde mig på tentan men han tyckte det var så tråkigt att han somnade hehe. Får väck honom sen när det är dags för jordgubbar (hade hellre tryckt en påse godis men what to do) och söndagsmys och obligatoriskt hångel i soffan. Hoppas ni haft en fin helg och håll tummarna för mig på tisdag, att jag klarar tentan alltså, men ett E borde jag fan greja!! PUSS
family first
Jag kommer ofta och tänka på detta när jag har tid att tänka och det blir oftast till och från skolan. Så börjar jag alltid tänka på min familj. Min mamma, pappa, storebror och Tyan (ja - han ingår!). Hur lyckligt lottad jag är, hur mycket jag håller av dom, mitt beroende av dom på flera olika plan. Pappas råd och lugn, mammas kärlek som hon alltid skämmer bort mig med och humor som vi delar, min storebrors omtanke, intelligens och känslan av att vara så jävla bra vän med någon man alltid kommer ha nära, ens bror liksom. Och Tyan ger mig ingenting medvetet från hans sida men den hårbollen gör mig ändå varm i själen. Så alltså ni hör ju? Det är ju drömlivet här. Som sagt jag börjar i den änden, tacksamheten och egenskaperna som jag radar upp i minnet. Gräsplättar och hyreshus fladdrar förbi i ögonvrån samtidigt, kanske lyssnar jag på den här låten eller den här. Så börjar det gnaga i hjärnan, Tyan är faktiskt 13 år och det är gammalt för en katt, alltså kommer han kanske dö snart. Och så tänker jag på mina föräldrar som båda har sjukdomar som de aldrig kommer bli friska ifrån och som kommer hämma dom ju äldre dom blir. Och så tanken på att jag kanske kommer leva halva mitt liv utan dom, alltså när jag kommit dit så är tårarna halvvägs ute. Och så fortsätter jag ändå av nån jävla anledning, då tänker jag på min storebror som jag tänker att jag alltid har kvar och så blir jag rädd att något ska hända honom och vill nästan reflexmässigt ringa och fråga vad han gör (jag vet att han är på jobbet). Och alltså VARFÖR tänker jag så här? Flera gånger i veckan. Så vill jag gråta och åka hem till mina föräldrar och bara sitta och klappa på dom och kramas och "ta vara på tiden". Alltså tillägg här att tiden INTE är knapp utan liksom vi har all tid. Och ofta kommer också tanken på att jag måste ha en bebis så att dom får vara mormor och morfar och träffa det lilla livet. Alltså ni hör ju. Är det någon mer än jag som har en sån rädsla för det här? Livet och döden och förgängligheten som äter ens hjärna utan förvarning? Jag hatar det i alla fall. Den ledsamheten sitter liksom kvar i magen i nån timme alltså. Det är inget att vara ledsen över. Jag ska ju fan vara glad att jag har dom, eller hur? Och jag är det också. Så glad att jag alltså blir ledsen ibland? Det är ju det mest idiotiska jag hört. Måste öva mig att sluta tänka i dessa banor alltså, jag göder ju en ångest som tillslut kommer bli ohanterbar.
Was it Worth it?
Alltså vaknade imorse och drog på mig mina nytvättade snygga byxor och upptäckte att jag krympt dom i tvätten. Blev så irriterad att jag ställde mig och stampade i golvet och svor. Oskar klappade mig på kinden. Köpte ett par nya (andra) byxor efter skolan som är så läckra att jag döööööör. Svarta, vida, tunna, mjuka. Och sen var jag hos doktorn och fick mer eller mindre konstaterat att jag har "tarmsjukdomen" IBS som man inte kan göra nått åt egentligen rent medicinskt så fick en remiss till en specialist. Såg i min journal att jag första gången var och klagade över magen 2008 och då hade det hållt på ett bra tag innan, mer än 6 år har jag stått ut alltså, no more nu iaf, får se vad som händer då... Sen tränade jag ett halvbra bröst/mage/axelpass och SEN hände det bästa: jag och Madde köpte tågbiljetter till Malmö så vi ska hälsa på Malin, så kul. Äntligen nått att se framemot alltså. Längtar <3 Imorn ska jag hänga med Oskar i stan och ev. hålla hand, hångla in public osv. och på lördag skriver jag HP hela långa dagen, håll tummarna för mig då. Ha en fin helg då. Puss!