julia

imorgon flyttar jag hemifrån. blir sambo, tänka sig va. jag och oskar, efter mer än fyra och ett halvt år ihop. jag är jättenervös. inte för själva grejen med att bo ihop och allt sånt utan för att liksom lämna min mamma och pappa. jag vet att det kanske låter lite konstigt men alltså jag är fantastiskt familjekär. jag älskar att bara vara med min familj. prata och skratta och sådant. och mina föräldrar är världens finaste och nu känns det som om jag liksom lämnar dom helt ensamma. hur ska dom klara sig. kanske lite dumt, klart dom klarar sig, eller jag vet inte.. tur att dom har tyson i alla fall, en bebis kvar i hushållet. okej jag är nervös för en sak angående själva flytten: mina kläder. jag har sex stora svarta sopsäckar fyllda med kläder, en fet överfylld ikeakasse med väskor, mer än en flyttlåda med skor och jackor och sjalar har jag inte ens packat ner än. jag vet inte hur det ska få plats för vi har ju inte en garderobsavdelning direkt!!! nej men alltså det här med att flytta ifrån mamma och pappa gnager lite i mig. visst kommer jag att bo nära, typ tjugo minuter ifrån dom men ändå. jag tycker ju om dom så mycket. sista veckan på resan hade jag sjuk hemlängtan efter dom och sigge. det är väl bra det iofs, att man älskar sin familj. för man har ju bara en liksom. lilla mor och far. i det här stora huset. pluttisarna. 

 

sista blogginlägget jag skriver i det här rummet då (som för övrigt ekar tomt, inte en pryl kvar). nej usch vad deppigt det kändes. gud att jag tycker att det ska bli så jobbigt. men lika roligt också såklart. det här är så typiskt mig. nästa gång jag skriver sitter jag nog i min egen soffa. ja du. livet. det är väl det här som är det antar jag. godnatt!

nu är lägenheten ommålad. fyfan vad tråkigt och jobbigt det är att måla men fint blev det i alla fall. och vi köpte världens finaste soffa på blocket alldeles nyss också. igår var vi ute. jag drack för många shots och mår därefter idag. fy i helvete. ska äta fajitas till middag och sen bara lägga mig i soffan och avlida. hoppas jag får jobba imorgon för jag har så tråkigt här hemma i min ensamhet. och så behöver jag ju pengar så klart.

jag var på gymmet idag. det var så jävla jobbigt. usch vilken dålig form jag är i. igår tejpade jag och oskar 3 av våra rum i läggan för vi ska måla om i helgen. det var också jobbigt och pilligt och för mig med 0 tålamod var det en prövning men vi klarade det. såg en helt jävla fruktansvärd dokumentär på dox igår, hyr en familj heter den. oskar och hans pappa satt och kollade på fotboll och jag låg med hans mammas padda och hörlurar bredvid dom i soffan. kände plötsligt hur jag fick tårar i ögonen. åh nej får ont i magen när jag tänker på den fast jag tycker ändå ni ska se den. ikväll ska jag och pappa äta palmyra (DÖR vad gott har ju längtat efter det i 5 månader). nog om detta, höres!!!

1,7 grader. på allvar. jag fryser. jag vill gå till gymmet men jag har så mycket blåsor på mina fötter (fem månader i flipflops har ju gjort att mina fötter hatar skor) att jag knappt kan gå. 

 

jag satt hela kvällen igår och höll på med högskoleansökan. kurser hit och betyg dit. det blir förmodligen litteraturvetenskap med skapande svenska på ST för mig i höst. jag tror jag håller mig ett år till på att hoppa på en minst treårig utbildning. känner mig inte redo. främst känner jag mig alldeles för korkad och oallmänbildad. min rädsla att börja i en klass och bara känna sig som ett osmart frågetecken är enorm. därför ger jag det ett år till.

 tror jag.

 

idag kommer oskar hem. vi har inte setts på nästan sex veckor. känns inte ens så länge. konstigt det där. tror det är för att vi båda haft så kul i sex veckor att man liksom inte hinner sakna lika mycket som om jag hade suttit här hemma och glott. självklart längtar jag efter honom ändå. min bästis.

 

mitt jobb har bara öppet på helger eftersom det är vinter fortfarande så jag har liksom ingenting att göra riktigt nu på dagarna framöver. tur att vi har en lägenhet som behövs målas, det kommer jag nog roa mig med. 

 

nu ska jag torka håret. och sen vet jag inte. kolla på film kanske? ja kanske. puss o kram.

här sitter jag. med bruna fötter på vardagsrumsbordet och en kopp te. hemma, i enskede, i stockholm, i sverige, i europa. jag har levt som en busunge i 20 veckor. gjort allt man får och inte får göra. skrattat och gråtit. fått all min mat serverad och all min tvätt tvättad. upplevt saker som varit som rakblad i hjärtat men också sådant som gjorde att jag aldrig kunde sluta le. men mest träffat människor som jag aldrig kommer glömma. aldrig aldrig någonsin. malaysia, thailand, indonesien, kambodja och vietnam. livet alltså, ni vet. det är en förunderlig sak.

 

jag är faktiskt inte deppig över att vara hemma, inte än i alla fall. det är vår vilket betyder snart sommar. jag och min karl ska flytta ihop, jag har ett roligt jobb. jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv nu. det känns så jävla meningsfullt helt plötsligt. som om jag inte ska slösa bort det. kanske ska jag börja plugga i höst, kanske inte. måste göra något som är värt och meningsfullt för mig i alla fall, det vet jag. börjar med att äta all mat jag saknat (piccata, lasagne, tacos, köttbullar, MACKOR, yoghurt, pannkakor, te, oboy, chips&dipp, godis) och träffa mina älskade fina vänner jag längtat så efter. 

 

nu vet ni att jag lever och är hemma. hej!