verkligen verkligheten.
kunde inte hålla mig från att gråta på ks idag. undra hur många tårar som legat där på golvet egentligen. miljontals. så outhärdligt orättvist och smärtsamt. hjärtat bara krossas. totalt. tur att jag har bästa finaste lilla familjen. längtar så tiill helgen redan nu. ordentlig sömn. nu sätter vi all tro till hoppet.
första advente
snart slut på en fin helg. julbord med jobbet och slaktis och fika och träning och nu ikväll ska jag och oskar på bio. jag är så jävla skithungrig just nu men har inget att äta hemma så får väl köpa något innan bion. har precis betalat hyran och räkningarna för den här månaden. lagt undan pengar också. börjar känna mig vuxen nu och det är väl bra. nej nu måste jag ha maaaaaaaaaaaaaat. ta hand om dom som betyder nått. ha en fin första advent!
vad definierar oss? vad gör oss till just, oss?
bara se den här filmen och gör er själva en tjänst. bland det bästa jag sett på riktigt länge. det är fan söndag på riktigt när beck har börjat gå igen, finns inget bättre att somna till. oskar åker till london i morgon, jag är så jävla avis. vill också åka iväg och hitta på nått kul. nått annat liksom. men jag ska jobba. börjar veckan bra, från åtta till åtta imorgon. jag försöker verkligen nu att skriva sådana här normala, ointressanta inlägg men det går inte så bra. som man kanske märker. fin helg har jag haft i alla fall. med världens bästa vänner och mina familj och min kille. vad har man att klaga på egentligen? godnatt.
throw my heart out.
det här med att leva i en enda stor ledsenhet. herregud. man blir så trött. och så går man och väntar ett tag, skrattar där emellan för att hålla i gång leendet och så slutar det igen med att man gråter lite innan man somnar eller medan man borstar tänderna eller diskar blytunga kastruller på jobbet. det här jävla livet sätter oss på plats och vi stannar lydigt kvar och väntar, på spänn. hela tiden på spänn, hundra procent närvarande och beredda på att nu, nu är det på riktigt. om det här brukade vara skärselden så är det helvetet nu. ledsamheten i ögonen hos alla andra, det är ju den som gör ondast. stickorna i hjärtat och hopplösheten i andetagen hos dom man älskar allra mest. sig själv skiter man alltid i att rå om men när det är omöjligt att ens trösta andra så ja, då vet jag inte vad jag ska göra. man skrattar emellanåt, gråter hejdlöst ganska ofta, somnar så trött och vaknar tröttare. och så accepterar man att så här är ditt liv just nu. det blir bättre sen nån gång men just nu får du bara finna dig i det även fast du helst skulle slippa.
varje själ räknas.
inga ursäkter för min frånvaro. jag har haft en skitvecka, bland det jobbigaste jag varit med om i hela mitt liv. men nu är det helt okej för tillfället. och jag har haft en helg som jag sovit bort och det har varit så jävla skönt. jag återkommer!!