julia

Jag kommer ofta och tänka på detta när jag har tid att tänka och det blir oftast till och från skolan. Så börjar jag alltid tänka på min familj. Min mamma, pappa, storebror och Tyan (ja - han ingår!). Hur lyckligt lottad jag är, hur mycket jag håller av dom, mitt beroende av dom på flera olika plan. Pappas råd och lugn, mammas kärlek som hon alltid skämmer bort mig med och humor som vi delar, min storebrors omtanke, intelligens och känslan av att vara så jävla bra vän med någon man alltid kommer ha nära, ens bror liksom. Och Tyan ger mig ingenting medvetet från hans sida men den hårbollen gör mig ändå varm i själen. Så alltså ni hör ju? Det är ju drömlivet här. Som sagt jag börjar i den änden, tacksamheten och egenskaperna som jag radar upp i minnet. Gräsplättar och hyreshus fladdrar förbi i ögonvrån samtidigt, kanske lyssnar jag på den här låten eller den här. Så börjar det gnaga i hjärnan, Tyan är faktiskt 13 år och det är gammalt för en katt, alltså kommer han kanske dö snart. Och så tänker jag på mina föräldrar som båda har sjukdomar som de aldrig kommer bli friska ifrån och som kommer hämma dom ju äldre dom blir. Och så tanken på att jag kanske kommer leva halva mitt liv utan dom, alltså när jag kommit dit så är tårarna halvvägs ute. Och så fortsätter jag ändå av nån jävla anledning, då tänker jag på min storebror som jag tänker att jag alltid har kvar och så blir jag rädd att något ska hända honom och vill nästan reflexmässigt ringa och fråga vad han gör (jag vet att han är på jobbet). Och alltså VARFÖR tänker jag så här? Flera gånger i veckan. Så vill jag gråta och åka hem till mina föräldrar och bara sitta och klappa på dom och kramas och "ta vara på tiden". Alltså tillägg här att tiden INTE är knapp utan liksom vi har all tid. Och ofta kommer också tanken på att jag måste ha en bebis så att dom får vara mormor och morfar och träffa det lilla livet. Alltså ni hör ju. Är det någon mer än jag som har en sån rädsla för det här? Livet och döden och förgängligheten som äter ens hjärna utan förvarning? Jag hatar det i alla fall. Den ledsamheten sitter liksom kvar i magen i nån timme alltså. Det är inget att vara ledsen över. Jag ska ju fan vara glad att jag har dom, eller hur? Och jag är det också. Så glad att jag alltså blir ledsen ibland? Det är ju det mest idiotiska jag hört. Måste öva mig att sluta tänka i dessa banor alltså, jag göder ju en ångest som tillslut kommer bli ohanterbar.