julia

igår läste jag saker som gjorde ont ända in i min själ. det är det som är det läskiga med sanningen, att den känns så jävligt även om det har gått många dagar sedan det faktiskt hände. man kan bara genom ett par få ord påminnas om sådant man inte tänkt på sedan år tillbaka och på en halv sekund så är man där med samma smärta i bröstet, samma problem och svidande tårar. tänk hur mycket man klarat sig igenom egentligen. man borde tro mer om sig själv. tycka bättre om. fast det är så svårt. jag bäddar in allt. skriver allt i en bok. slår in i små paket. stänger in i lådor och knuffar under sängen. låser in på vinden och gömmer allt i källaren. sen en dag finner jag det igen och får små nålstick i mitt hjärta. men det är okej. för jag överlever. jag har gjort det hittills. jag kommer göra det igen.