julia

du satt med benen dinglandes i luften. ett par smutsiga converse satt på dina fötter. vänstorskon hade ett hål i sig. det kom rök när du andades för även om snön var så gott som borta var inte våren här än. stenmuren under dig var kall men du kunde inte gå därifrån. inte nu, inte än. inte medan han grät. något var på väg ur din mun, ett ord, kanske en tröst men det fastnade någonstans i stämbanden. de ville inte släppa i väg något som kunde göra honom illa. scenen som utspelades var som i den larviga kärleksfilmen ni hyrde en gång. du hade slagit händerna för ansiktet och skrikit "men så där går det ju inte till, jag skäms, stäng av!" och han hade skrattat och menat på att det bara var film. men vad var det här då? så vitt du kunde se var det ju verklighet. du kisade ut i mörkret, fixerade blicken på en flimmrande gatlykta. om inte muren var så satans kall. hur länge måste du sitta här, kommer han aldrig sluta gråta? "du sa att du var kräsen med vem du släppte in, vem du kunde ge så mycket av dig själv till att du tillät dig själv att bli älskad". du rycktes ur din dvala. hans minne var lika bra som hennes. påståendet fick hennes tankar att snurra. "du sa att jag var killen som inte fanns på riktigt. att du skulle hålla mig hårt. aldrig släppa". tystnaden som följde var så tung att man skulle hört en blyertspenna falla. det var torrt som sågspån i din hals och inte en endaste tår hittade ut. du var så genomskådad. han hoppade ner. snörvlade. tittade på dig där du satt och skämdes. hur kunde du veta att han var så sårbar, så liten, så jävla vacker. hans röst darrade. "jag älskar dig i alla fall. du är den finaste jag någonsin träffat. och att veta att du inte älskar mig gör mig illa. och det gör ont i mitt hjärta att behöva radera något magiskt ur mitt liv. men det händer nu. jag gör det nu.". röken var kritvit. tjock. du lyssnade efter pennan som kanske fallit. när du tittade upp hade han gått. muren var så jävla iskall.