who needs a heart when a heart can be broken?
vi sitter mittemot varandra. en sådan öronbedövande tystnad. små, lugna andetag. suddiga blickar. blundar och räknar de sekunder som lika gärna kunde vara timmar. så ser vi in i varandras ögon. och så skäms vi. för att vi är där och pillar i fogarna och skrapar på lacken igen när vi vet om vad det gör med oss. det är så jävla vårdslöst att behandla hjärtan på det här sättet. inte minst sitt eget. helst inte det man har i sina händer. vi har gjort det här så många gånger förut och brinnande tårar bakom ögonlocken kommer inte ändra på något. inte den här gången heller. man ska inte pilla bort sårskorpor för det blir fula, fula ärr. vi har så många nu att fingrarna inte räcker till. och så plötsligt skiter vi i allt. jag torkar tårarna och somnar av utmattning med huvudet på ditt bröst. tre veckor senare ser vi en liten spricka i kaklet, den är minimal men jo, vi får in en kil där om vi verkligen gör vårat bästa och slår hårt. och vi gör det så gärna. fast vi vet att det kommer. skammen, hjärtvärken och tårarna. vi sitter mitt emot varandra för att sedan skita i allt, för att några veckor senare sitta där igen. och igen. och igen. och ändå älskar vi så högt att man nästan får svindel. och vi frågar oss aldrig varför.
Kommentarer
Trackback