jag har fått allt jag önskat mig
när det är mörkt. när det river mig itu. slår mig på insidan. ett munsår som aldrig läker. en spricka som aldrig blir hel. när det skär mig i hundra små bitar så tyr jag mig till dig. jag springer det allra fortaste jag kan och gömmer mig. håller dig det hårdaste jag kan. andas. räknar till tio. lyssnar på ditt hjärta. vet att du kommer få mig att le som ingen annan kan. vet att du kommer vara nära. stryka mig över håret. och plötsligt skäms jag. hur kan jag ha ont när jag har något så fint. du slår ut allt med din närvaro men när jag är ensam står tankarna på kö. men jag vet att du vet att jag inte är så. att jag får gömma mig hos dig när jag vill. att jag kan borra ner ansiktet vid din hals och hoppas att tiden bara ska gå. du gör det svåra så mycket enklare för mig.
in boston no, one knows my name.
jag kan åka till boston. jag kan åka dit imorgon. vara vem som helst förutom mig själv. jag är trött på allt som är, var och kommer. jag kan spela på min osäkerhet. ljuga ihop någon fin historia om varför jag hamnade där. starta ett nytt liv utan någon som helst bakgrund. varje dag bryter ner det som jag kämpat för att bygga upp. så att starta allt på en ny dag, i en ny stad, med en ny mig låter vackert. jag är trött på att sitta fast. trött på att rädda mig själv. jag vill åka till boston. skapa ett eget liv. bara för min skull.
hejnattigodnatt
du vet, jag är bra på att vara själv men så usel på att vara ensam. du vet, jag har så svårt att se dig plågas för jag vet att det gör så jävla ont. du vet, alla hemligheter kan man inte dela med någon. du vet, imorgon kommer jag se på dig med samma ögon. du vet, jag saknar det där ibland. du vet, bara för att man ger ett löfte så betyder inte det automatisk att man kan hålla det. du vet, bara för att man kämpar så spelar det ingen roll så länge man verkligen inte vill. och vi, du och jag, vet att vi kan klara det mesta. jag vet, för jag är säker.
43200 minuter
jag tror att det fortfarande regnar. jag tror att det är en dag imorgon också. jag tror att juni månad kommer förstöra mitt liv. jag tror att allt dåligt för med sig något gott. jag tror att brustna hjärtan kan sättas ihop med lite vilja. jag tror att ödet skiter i allt vad hänsyn heter. jag tror att lögner och svaghet går hand i hand. jag tror att hat föder hat. jag tror att ängslan och oro växer i mörker. jag tror att vi bara får en chans. jag tror att man alltid sätter sig själv i första hand även om man hävdar motsatsen. jag tror att sånt som är riktigt vackert alltid måste riva något för att ta plats. jag tror att sanning alltid svider som salt i öppna sår. jag tror att svartsjuka är näring till kärlek. jag tror att du är din egen bästa vän. jag tror att någons tillit är den finaste gåvan du kan få. jag tror att ögonen aldrig kan ljuga. jag tror att självironi är en överlevnadsstrategi. jag tror att tiden aldrig tar slut. jag tror att vi tar för mycket för givet. jag tror att vänskap är den starkaste sköld du kan ha. jag tror att drömmar kan förändra ditt liv. jag tror att många gråter av rädsla. jag tror att om hoppet lämnar en så är det försent. jag tror att vi lindrar smärta genom förnekelse. jag tror mycket men jag vet inte om jag vill tro att det är sant.
låt mig låna dina klara ögon nu när mina spruckit som porslin.
med tiden så lär man sig att förhoppningar bara är en annan formulering av stundens lycka. man lär sig att acceptera det som händer. men ser igenom förhoppningarna. man kväver dom. stryper varenda blodkärl som tillför det med syre. i början så är det jobbigt. rena helvetet faktiskt men efter hand så gör man det automatiskt. till slut så slutar man att ens notera det. man lär sig att värdera vad som väger tyngst, total lycka för en stund eller det som pågår i en mindre evighet. jag har nog för länge sedan slutat hoppas och förvänta mig saker. varför ska man egentligen plåga sig själv när man vet att utgången blir exakt densamma gång efter gång efter gång? jag finner mig istället i situationen. skakar av mig det. stryper venerna. kväver kappilärerna. att acceptera ett nederlag för sig själv är värdelöst. det är lika jobbigt varje gång man lyckas svika sig själv. lura sig själv. hata sig själv för man gått på det. just därför lär man sig att se förbi alla önskningar och fokuserar på en utsikt som är rimlig. man låter det inte komma nära. sen när man sover kan man ta itu med det. men man måste bara sluta tråna efter stundens lycka.
vi gjorde det bra ändå. någonstans vet du att ni gjorde det bra.
han ber dig att sätta sig bredvid honom. på bänken. just den bänken. det är något som tär på honom. som kastar hans själ fram och tillbaka och som suger ur all den beslutsamhet han en gång bar på. han ber dig att få tala till punkt. fingrar nervöst på en flisa i nageln. tittar upp. åt sidan. ner på sina händer. och det är då. i samma sekund som han öppnar sin mun som du stänger dina öron. du sitter tyst. du hör inte. ser inte. tänker inte. känner inte.
någonstans inuti, eller kanske utanför, vet du om att bygget raserat. värmen har fått plasten att smälta. regnet har dränkt ert verk i ljummet vatten. du ignorerar det som händer. det som förstörs, rivs ner och tas bort framför dig. men vetskapen kan du inte ignorera. för du har vetat om det hela tiden. sett problemen växa och vissna bort. sett det drunkna. sett er låga blåsas ut. vetat om att du borde gett upp för länge sedan. när det fortfarande var oberoende.
både inuti och utanför dunkar det. skaver det. värker det. det är nu du reser dig upp. och sakta börjar lämna något bakom dig. du hör inte hur han skriker. du ser inte hur han gråter. du tänker inte på vad du ger upp. du känner inte hur du trasar sönder.
bygget ligger försjunket i damm. plasten har bleknat. regnet är kallt. du sitter på bänken. just den bänken. det är något som tär på dig. som kastar din själ fram och tillbaka och som suger ur all den beslutsamhet du en gång bar på. det är nu du börjar höra. se. tänka. känna. både inuti och utanför skriker en klagan. en saknad. ett hål gapar tomt inuti dig. ett hål som du lämnade kvar på bänken för en tid sedan. och du lovar att aldrig mer ignorera igen.
någonstans inuti, eller kanske utanför, vet du om att bygget raserat. värmen har fått plasten att smälta. regnet har dränkt ert verk i ljummet vatten. du ignorerar det som händer. det som förstörs, rivs ner och tas bort framför dig. men vetskapen kan du inte ignorera. för du har vetat om det hela tiden. sett problemen växa och vissna bort. sett det drunkna. sett er låga blåsas ut. vetat om att du borde gett upp för länge sedan. när det fortfarande var oberoende.
både inuti och utanför dunkar det. skaver det. värker det. det är nu du reser dig upp. och sakta börjar lämna något bakom dig. du hör inte hur han skriker. du ser inte hur han gråter. du tänker inte på vad du ger upp. du känner inte hur du trasar sönder.
bygget ligger försjunket i damm. plasten har bleknat. regnet är kallt. du sitter på bänken. just den bänken. det är något som tär på dig. som kastar din själ fram och tillbaka och som suger ur all den beslutsamhet du en gång bar på. det är nu du börjar höra. se. tänka. känna. både inuti och utanför skriker en klagan. en saknad. ett hål gapar tomt inuti dig. ett hål som du lämnade kvar på bänken för en tid sedan. och du lovar att aldrig mer ignorera igen.
now was then but then it's true
jag hittade bilden på datorn i morse. och kollade dagens datum. ett år minus tolv dagar. varför känns det som sju år minus tolv dagar? jag är inte ens i närheten av att vara samma person, åtminstonde inbillar jag mig det. och jag tycker vi ser så små ut. sådär lyckligt ovetandes. precis som det är nu också i och för sig men det ser så himla annourlunda ut. jag kollar på bilden med en utomståendes ögon trots att jag vet allting bakom. var med om allting där bakom. jag har svårt att vara nöjd. jag vet att jag klagar mycket. men när jag tittar på den här bilden så ser jag den självklara anledningen till varför jag känner den där totala lyckan. jag ser anledningen till varför jag verkligen inte alls borde klaga. jag trodde inte jag skulle kunna säga till en kille att jag verkligen älskar honom så att hjärtat dunkar i 190 bara av att kolla in i hans ögon eller hålla hans hand. och nu när jag vet att jag kan det så förstår jag inte varför jag klagar. vi var små på bilden. och vi är egentligen inte speciellt mycket större nu heller. bara det att det känns som ett annat liv men det är precis samma. allt runtomkring oss har ändrats och vi med förmodligen. fast egentligen är jag lika pirrigt, fantastisk, nervöst och nästan läskigt kär precis som jag var på den där bilden den 29e maj 2008. även fast det var ett år minus tolv dagar sedan så har allt och inget förändrats. det är bara din förtjänst och det har jag att vara lycklig för.
we used to take turns to cover up the pain.
värdelöst. uttråkat. ensamt. självständigt. hopplöst. smärtsamt. elakt. egoistiskt. lögner. svek. idioti och svaghet.
jag skulle kunna komma på tolv ord till med exakt samma betydelse för mig.
ska jag behöva lämna stan innan du älskar någon annan?
mitt hjärta hoppar hage
medan ditt slår fast
vi ska vara dom
som gick alla förbi och omkring
medan ditt slår fast
vi ska vara dom
som gick alla förbi och omkring
stopp
och jag drömmer om splittrade själar och om dom som gick under isen. om dom som toppade hoppet och letade upp det igen. drömmer om iskalla fingrar mot ännu kallare luft. om det som höll och det som alla visste skulle brista. det som man brukar säga och det som alltid skrattas bort. jag drömmer om renare tankar och det som alltid varit bra. om frenetiskt bultande hjärtan och tinningar som slår. om alla lögner du vet sanningen om. och jag drömmer om en fortsättning på en bok som redan tagit slut. om minnen som vi frätt sönder och saker vi förträngt. och om dom som aldrig hittade varandra igen. och jag drömmer om halvfulla glas och halvtomma löften. om det vi ville ha och om det vi trodde vi skulle få. och att det som egentligen väntade oss kastades bort. jag drömmer om avbrytna bitar och en tinad is.
and i'm wandering around with a half pack of cigarettes, seaching for the change i've lost somehow
ibland undrar jag om jag förtjänar dig. om jag som person har rätt till någon som du. om vi ligger på samma nivå i den mening att vi finns för varandra. för ibland när jag försöker se dig ur någon annans än mina ögon är du någon som borde få så mycket mer. du är så nära och vet så mycket att stöta bort dig är detsamma som att stöta bort mig själv. och jag blir rädd när jag vet att det är sant. och samtidigt vet jag att om någon skulle ha en bit av mig är du den bästa för det uppdraget. frågan är bara hur mycket mer du kan ta. hur mycket mer du egentligen orkar bära. det är som att jag är färglös och du sprakar. du skrattar medan jag gäspar. du stannar och jag går. du nickar och jag skakar på huvudet. du tar min hand och jag håller kvar. ett krampaktigt tag, kunde lika gärna sagt att om bomberna faller håller du mina hemligheter lika hårt som om de vore dina. fast jag vet att du skulle göra det och det kanske är därför jag varje dag undrar om jag verkligen förtjänar dig. kasta inte stenar i glashus var det någon som sa. jag ska försöka att inte göra det. så länge du vet vad jag menar ska jag inte göra det. jag vill bara inte att du ska plocka skärvor från det jag slagit sönder.
jag vet jag har mig själv o skylla. har vetat det varenda fylla.
jag går runt i tröttsamma korridorer. där hörnen visar allt gammalt istället för att ge mig något nytt. och jag tänker att du också gått här och jag ber tyst om ursäkt för att jag inte gjorde dig sällskap. när kaklade golv går över i kaklade väggar börjar jag acceptera att jag placerade mig själv här. så ofta som jag tänkte på dig fast det egentligen var fel. jag sjunker ner mot väggen med knäna uppdragna till hakan. samtidigt dunkar ditt sorgsna leende fram och tillbaka på min näthinna och jag hulkar mig igenom måndagsnatten igen. det låter som du sitter bredvid mig men jag vet att det bara är väggarna som fångar mina ljud och skickar vidare det till tisdagmorgon. var det efter det här som du visste vad ordet ånger innebar?
nej julia du ska nog gå och lägga dig nu
tjugosjunde november (en gång till..)
jag vet att du ser rakt igenom mig
och att jag förlorar allt på att ljuga
inte minst för mig själv
ska jag lägga mitt hjärta i din hand
tappa kontrollen för en gångs skull?
jag är för rädd
synd att du inte förstår
jag skulle behöva det just nu..
och att jag förlorar allt på att ljuga
inte minst för mig själv
ska jag lägga mitt hjärta i din hand
tappa kontrollen för en gångs skull?
jag är för rädd
synd att du inte förstår
jag skulle behöva det just nu..