jag krossar fönstret, tar mig in i ditt rum. det är en helt ny värld men jag är alldeles lugn.
vi har blivit nått nu. vi har växt. ifrån varandra eller bara tätare samman? jag vet inte. gatlyktan utanför min dörr flimmrar i takt med mitt hjärta. jag vill att vi ska bli något. eller bli ihågkommna som något som varit. kanske inte stå med i bibeln eller få en gata uppkallad efter allt dumt vi gjorde. bara att vi ska bli en liten post-it lapp som sitter fast på min näthinna tills jag slutar minnas eller bara släpper dig helt. det skulle vara vacket. precis lagom. så som vi är. sådär flimmrande och ljust lyckliga för att i nästa sekund slockna och drunkna i våra misstag. men det är så vi är. och vi är bra när det är så. åtminstonde var vi bra när det var så. nu vet jag inte längre.
Kommentarer
Trackback