julia

ibland när ingenting räcker till, när ord är för få och handlingar för tafatta, när det trasiga inte går att laga, när det molar i bröstet och gnisslar i hjärnan. kanske gråter vi lite, är nöjda över att äntligen känna någonting även om just detta kanske inte är ett föredra. sen låtsas som ingenting. men det är svårt, för om kvällarna ekar gnisslandet i hjärnan, som en illa smord fönsterlucka som står och slår. och det känns innanför bröstet, det mullrar och jämrar sig, hugger hårt men med långsamma drag. om och om igen.