if it all works out.
det var en måndag. eller kanske en onsdag. jag vet att jag tyckte det var ganska sent för 05.50 skulle klockan ringa och jag skulle smyga upp ur din säng för att hinna till skolan i tid. det var kolsvart i rummet och man kunde höra en tunnelbana som åkte förbi utanför. ljudet när vagnarna slår mot rälsen. jag hade inte vant mig än, kunde vakna mitt i natten av det, men visste samtidigt att det var beviset på att världen existerade utanför det som var oss. du låg bakom, längst in mot väggen och höll om mig. jag hade som alltid på mig en stor t-shirt som pyjamas. dina armar var smalare då, inte sådär tunga och vuxna, men precis lika varma. och dina händer större än mina. och jag minns den här känslan av självklarhet som var så jävla konstig att känna när man är 17 år men som samtidigt var precis alldeles rätt. och så viskade du något där i mörkret. små livsviktiga ord. jag drog din arm hårdare runt mig. insåg inte då att jag hade så mycket att vara tacksam för. knappt att jag kan förstå det nu heller. önskar ändå att jag hade sagt det oftare. det kanske är för sent nu. men ändå. tack.
Kommentarer
Trackback